Saras Skor – sneakers, converse & tankar om mode

Historien om mina vita converse och ett illaluktande feltramp

augusti 30th, 2013 by sarasskor

Redan när jag var liten så kände jag att converse var något särskilt, jag förstod väl inte att det var ett ”varumärke”, men däremot så gick det in i mitt hjärta att både mamma och pappa verkade tycka att coverseskor var bra på något vis.

Insåg väl ganska tidigt också att dessa skor var lite dyrare än de man kunde köpa på B&W. Vi var flera syskon och vi ärvde kläder av varandra och av grannar. Något jag tyckte var förträffligt. Jag har alltid, så länge jag kan minnas älskat att ärva kläder eller få köpa secondhand. Jag ville till och med ha begagnade leksaker från myrorna om jag fick. För mig har alltid saker som någon annan haft innan fått en annan betydelse.

Inte så att det är miljötänket så mycket, utan känslan av att någon annan köpt varan och tyckt om den, använt den ett tag, och sedan får jag möjligheten att återinföra liv i något som likaväl kunde kastas. Tillbaka till historien.

Vi bodde i en liten håla med färre än 1000 personer. Vilket innebär att alla kände alla och i skolan var man kompis med alla, visste var alla bodde och vad deras mamma och pappa hette och jobbade med. Det fanns från början en ica affär, och en videobutik i bottenplan på det hus som innehavaren bodde i (som det förövrigt var min klasskamrats morfar som ägde) Sen lite då och då som kom någon på en affärsidé för de tomma lokaler som fanns.Det kunde vara godis, eller lagerförsäljning på ica eller försök till cafe.

vita-chucks

Alla slutade i alla fall på samma sätt, det gick inte att få det att gå runt med så få människor. Men en sommar var det iallafall en peson som bestämde sig för att öppna secondhand affär jämte Ica. Folk fick lämna in kläder och hoppades på att få dem sålda. Idag så förstår jag att det är en ganska dålig ide att öppna en secondhand där lokalbefolkningen lämnar in sina kläder. ”Nämen hej Ulla vad fin du är i Brittas kjol” – typ.

Men jag tyckte ju att det var fantastiskt. Jag och mamma stod och tittade och först hittade jag en senapsgul och lilla blommig klänning som jag tyckte var så vacker. Sen fann vi ett par vita, slitna men tvättade converse skor i tyg. De passade. Jag fick dem och klänningen av mamma.

Jag var så glad för dessa converse skor. När vi kom hem så tog jag på en vit joggingdress och mina fina vita converse skor. Sen letade jag upp kompisarna på gatan och vi bestämde att vi skulle leka kurragömma. Jag sprang längst upp pågatan och gömde mig i högt gräs.

Jag satte mig med mina vita kläder och mina vita fina converseskor rätt i en hundbajs från en irländsk varghund, världens störta hundras. Jag sprang gråtande hem till mamma inkletad i hundbajs, förtvivlad över att jag förstört mina nya converse skor. Mamma spolade av mig med vattenslangen i trädgården och skorna fick plockas av. Sen blev dom liggande ute, med bajsfläckar tills dom blev mögliga och vi fick kasta dom. Det är väl 22 år sedan detta hände,och det känns fortfarande lite jobbigt.

Så just nu, när jag sitter här och ska beställa ett par vita converse Chuck Taylor all star, så tänker jag på det här, inte helt osökt. Förresten, ett litet tips. Du kan jämföra priser på vita converse skor här, och glöm inte att använda rabattkoden när du handlar. Själv ska jag köpa flera par skor, och har räknat ut att jag kommer spara runt 200 kr i rabatt, vilket jag kan använda för att köpa något annat. Som ännu mer skor till exempels. Sidan jag länkar till är för övrigt alldeles utmärkt om du vill få lite bättre koll på allt som har med converse att göra. Den drivs av en tjej som verkar mer galen i detta klassiska skomärke en undertecknad, och det vill inte säga lite.

Sneakers get Loud – Converse blir punk och mosh

augusti 13th, 2013 by sarasskor

Kampanjen att ingjuta mer punk och rock i varumärket converse är just nu i full gång och som en del i kedjan uppmanas fans att spela in videos med temat ”get loud”. Ungefär vad det innebär kan du titta på i videon här nedanför.

YouTube Preview Image

När Haute Couturen lanserade och spreds i våra medvetanden

juni 2nd, 2013 by sarasskor

DET VAR PÅ VÄRLDSUTSTÄLLNINGEN 1900 SOM haute couturen gjorde sin verkliga entre. I Pavillion de dlegance presenterades några utvalda modehus och Worth var representerat. Charles hade vid världsutställningens öppnande varit död i fleraår och ersatts av sönerna Gaston och Jean-Philippe.

Den som drog till sig mest uppmärksamhet var Jeanne Paquin. Hon ställde till och med ut en naturtrogen vaxmodell av sig själv draperad i siden och spets. Hon var inget mindre än president för modeavdelningen på världsutställningen men tyvärr har hon hamnat i skuggan av sina samtida kollegor; trots att hon var först med en hel del spännande innovationer. Bland annat med att öppna filialer utomlands som i London, New York, Madrid och Buenos Aires. Hon var också före alla andra med att låta mannekänger visa upp hennes kläder på operapremiärer eller hästkapplöpningar. 1914 var hon den första att genomföra en modevisning i London, med musik och allt.

Hon var (som tiden föreskrev) så pass tillbakadragen att många trodde det fanns en man bakom namnet Paquin. Hon hade i alla fall stor del i att världsutställningen 1900 blev en succé, inte minst genom att vara en mycket god företagsledare; dessutom hade hon sinne för att underhålla sina kunder. Tyvärr höll hon kvar den traditionella s-linjen litet för länge och kom på så sätt på efterkälken i förhållande till andra modeskapare.

I samband med världsutställningen befann sig Paul Tribe och Raoul Dufy i Paris. Iribe skapade bland annat en broschyr för modeskaparen Paul Poiret där han på ett förtjänstfullt sätt tog fram designerns budskap. Han var så inflytelserik att Madame Paquin köpte flera av hans illustrationer för att låta sy upp dem. Dufy utvecklade färg och färgteknik till samme Poiret och han som själv var konstnär kompletterade den store designerns konstinspirerade plagg på ett utomordentligt sätt.

Poiret kräver ett särskilt intresse eftersom han var och i mångt och mycket fortfarande är en förebild för dagens designers och modehus, inte minst genom att han helt och hållet dominerade modebranschen fram till första världskriget. Poiret brukade kallas modets sultan, bland annat för hans intresse för det orientaliska och med inspiration från den gällande jugendstilen. Den italienska skoföretaget Perugia tillverkade till och med en serie juvelbesatta skor som passade in i Poirets orientaliska stil. Han tar fram en smal och enkel klänning och flyttar upp midjan till just under bysten som gör att tyget faller hela vägen ner till anklarna.

Han döper denna linje till ”La Vague” eftersom den omsluter kroppen som en mjuk våg. Det är onekligen en radikalt annorlunda klänning än den som gällde tidigare. Den gav rörlighet och frihet till den som bar den men ganska snart övergår befrielsen till något annat; nämligen snubbel- kjolen. Han sade själv att han befriat kvinnan men samtidigt slagit bojor runt hennes fötter. Dessbättre slår aldrig detta mode igenom och till slut flyter hans intresse för festkostymer ihop med de kläder han designar för marknaden. Detta fungerar dock inte så bra och alla andra män i hans ålder blir han tvungen att rycka in i armen. Han blir borta i fyra långa är och när han återvänder är inget som förut.

Poiret föddes mitt i Paris, alldeles bakom varuhuset Samartine (som finns kvar än idag) invid Les Halles, alltså inte långt från de tempel som tillhandahöll både tyg, lyx och flärd. Hans far sålde tyger och modern var hemsömmerska.

Karriären började med en tjänst som tygchef för modehuset Doucet men fick ett abrupt slut när han ansågs litet för självständig i samband med att han ritade och sydde upp dräkter åt Sarah Bernhardt. Därefter fick han anställning vid Maison Worth men Gaston och Jean-Philippe kommer inte överens med honom. Deras vägas skiljs efter en tid. Han ger dock inte upp utan med hjälp av en summa pengar från sin mor startar han sitt eget hus 1904.

Han anställer modeller och skapar kataloger där bland annat Man Ray fotograferade. Han gjorde modeturnéer till London, Moskva, Berlin och New York. Han hade licenser för strumpor, handskar och väskor och startade designskola samt lanserade som den förste designern en parfym som han döpte till Rosie efter den äldsta dottern.

Poiret var en god marknadsförare och levde upp till sin egen önskan om ett liv i lyx. Han gav bland annat berömda maskeradfester med olika mer eller mindre fantasifulla teman och 1911 bjuder han in till den ”1002:a” natten vilket blir en av århundrades mest spektakulära fester.

Han engagerade sig i Syndicat de Ddånce de la Grande Couture när han märkte att han blev allt mer kopierad, inte minst de mönster han tar fram i sin egen verkstad där han trycker Dufys skisser direkt på siden. Han var med andra ord en designer som var inblandad i alla led, och satte sin prägel på alla delar av tillverkningen, något som fortfarande gäller som idealtypisk modell för en klädskapare än idag.

Poiret blev tyvärr omodern fort (något han hade svårt att acceptera). 1926 slog han igen sitt modehus. Efter flera försök till comeback dog han utfattig i Sydfrankrike. Hans beundrare och vänner från skräddarsyndikatet ombesörjde hans begravning. 2006 gav Metropolitan museum i New York en retrospektiv utställning och visade upp några av hans kreationer. I samband med utställningen kom också en bok ut som visar hans många skapelser.

När kläderna och skorna blev enklare

maj 3rd, 2013 by sarasskor

Efter 30-talets mer svepande former kom 40-talets kreationer, påverkade av ransonering och brist på material att framstå som oerhört trista. Kriget gjorde att det blev ont om allt, inklusive mat och det gick plötsligt inte att ta sig fram annat än med hjälp av benen eller cykel. De metaller som tidigare gick till smyckestillverkning behövdes nu till militärindustrin, detsamma gällde ingredienser för sminktillverkning. Det var med andra ord en dyster tid för klädmode och lyx.

Allt som tidigare varit extravagant blev enkelt och Vouge hade specialnummer som handlade om hur man kunde sy om, återanvända och improvisera. 1940 bytte Flitiga händer namn till Damernas värld och förmedlade tips om hur man kunde sy om eller sminka sig i resursbristens och ransoneringens Sverige. Under kriget kunde man till och med köpa fallskärmar i affärer tillsammans med en instruktionsbok om hur man skulle gå tillväga för att få ut mesta möjliga mängd underkläder.

Det var inte möjligt som under 20- och 30-talen bortse från nöden, inte ens för den besuttna klass som årtiondet innan åkte till Mexico eller Afrika. Alla var lika under bombräderna och i de trånga skyddsrummen revs klassgränserna ner.

Bombkrevader tenderar att göra alla lika medvetna om det förgängliga som kallas livet och skräcken födde en gemenskap och patriotism som bestod långt efter kriget.

I England kom kvinnorna att bli en del av kriget på ett annat sätt än vid det första. Barnlösa och änkor mellan 18 och 25 blev inkallade och flera kvinnor lyckades ta sig upp till en generals rang, något som påverkade kvinnors känsla av oberoende.

Det var som nämnts nästan omöjligt att köpa kläder under kriget. Material som tidigare gick till strumpor och underkläder användes till fallskärmar och människor fick ta till gamla gardiner, lakan och begagnade yllekläder för att klara sig. Det handlade inte endast om klä sig för utseendets skull. Det var kallt och dragigt i de hus vars innevånare drabbades av ransoneringar.

I Sverige gällde kuponger och varmvatten fick endast användas en gång i veckan. Det blev improvisationens årtionde och att återanvända blixtlås, att måla om, sula om, ta in, förlänga och laga var helt nödvändigt. Men allt var inte bedrövligt. Det dansades på Nalen och Jitterbuggen eller Swingen fungerade som tydliga kontraster till det annars så tröstlösa.

Modet påverkades inte bara på så sätt att det fanns mindre material för att skapa kläder. Fransyskorna använde kläderna som protest. Under ockupationen från 1942 och fram till krigsslutet gick många omkring med överdrivet höga hattar, långt hår och många färger. Anledningen till att just fransyskor hade så mycket siden var att modeskaparna försökte använda så mycket tyg som möjligt för att det inte skulle bli något kvar till tyskarna. Ju fler som arbetade i modeindustrin ju färre händer kunde också inkallas till arbetstjänst.

Under kriget polariserades modet och det tidigare glittriga eller flärdfullt sportiga var som bortblåst, förutom i Nordamerika där detta mode frodades mer än någonsin. Men allt det gråa skulle förändras den 12 februari 1947 i samband med Christian Diors New Look.

Legenden säger att den amerikanska journalisten Carmel Snow sprang fram till Dior efter hans premiär och utbrast ”This is such a new look”. Alla som var där hörde henne och därmed var begreppet ett faktum. Det brukar också heta att detta var startskottet för det moderna modet och otaliga genomgångar av modets historia tar detta datum som startskott för sin berättelse.

Som vi tidigare varit inne på var mode endast något för en liten elit fram till och med andra världskriget. Därefter, på grund av återuppbyggnad, Marschallhjälp och nya former av fördelningspolitik kunde allt fler ta del i konsumtionen av kläder och andra former av konsumtionsartiklar. Den fritidsklass som Veblen beskrev i början av seklet, en urban grupp som plötsligt kunde ta del av njutning kom under följade årtionden att växa och möjligheten att konsumera blev en verklighet för allt fler, något som kom att förändra samhället i grunden.

New Look, namnet som förebådade allt det nya andades kvinnlighet, lyx och förväntan. Klänningarna krävde enorma mängder tyg, en snörd midja och till det en handväska samt hatt. Det var i det närmaste en återkomst av La Belle eoque och New Look innebar den totala motsatsen till krigets sparsamma och trista kläder.

Så hittade jag en par gamla converse på vinden…

april 23rd, 2013 by sarasskor

Rotade runt på vinden hemma hos mamma och pappa igår. Tycker om det. Så mycket gamla grejor däruppe. Lite som att få fria händer att ta vad man vill i världens märkligaste second hand butik. Jag har kanske nämnt det förr: jag älskar converse. Som varumärke i allmänhet, som sko i synnerhet. Har väl runt en 25-30 converse skor idag i samlingen, och varenda cell i min kropp vill ha flera. Just nu är jag inne på converse skor i slim-modellen, men jag är för den sakens skull inte mindre besatt i konventionella Converse Chuck Taylor All star. Därför blev jag så glad att jag nästan svimmade när jag hittade ett par beige converse skor i en orginal-låda på mammas vind. Och ännu mer exalterad när det var precis min storlek!

Det märkliga är att ingen vet riktigt hur dessa converse skor hamnade på vinden. De ser nästan så gott som nya ut, förutom lite slitna på själva sulan. Annars är det fläckfria och väldigt fräscha. Det mest sannolika är att mamma har köpt dem och glömt bort dem. Vi har nämligen samma storlek. Hur min kära mamma, som också är något av en sneaker-drottning, har kunnat glömma bort världens mest klassiska converse sko, dessa beiga skönheter, går över mitt förstånd. Men någon annan förklaring finns inte. Struntsamma. Det var otroligt kul, att kändes som att få hundra julklappar på en och samma gång.

Jag höll nästan andan nära jag provade dem. Men de passade perfekt. Ocb jag tror aldrig jag varit så glad över ett par converse skor tidigare. Och då kan jag berätta att jag blev så lycklig att jag nästan började gråta när jag fick mitt första par. Men detta. Som en skatt. Jag måste ta mig tid och rota mer uppe på den där vinden.

Nu slog det mig. Tänk om det är mamma och pappa som lagt lådan med converse skor däruppe. Bara för att göra mig glad? Nä. Så kan det inte vara. Ska kolla kartongen igen och se om jag kan hitta en kvitto. I’ll be back, som Arnold sa.

Inte bara en rapport av händelser

april 11th, 2013 by sarasskor

Modemagasin är inte endast rapportörer av händelser. De är i allra högsta grad inblandade i att skapa modet och det är därför dessa modemagasins redaktörer är nästan lika kända som själva tidskrifterna. Skapandet handlar inte minst om vilka klädskapare som lyfts fram och de bilder som ‘redaktörerna väljer att publicera.

Fram till 20-talet var denna påverkan begränsad genom att kläder och mode är svårt att beskriva i redaktionell text. I och med att fotografiet gjorde sitt intåg blev det betydligt lättare att både skapa och berätta om de senaste trenderna. Fotografer som Man Ray och Edward Steichen förändrade också modebilden genom att koppla bilderna till konst. Det var inte bara fotografierna som ändrades, även modeillustrationerna framhävde och överdrev den slanka långa kroppsformen.

Max Factor som till slut lämnade Ryssland kom att bli ett med Hollywood och dess främste leverantör av smink och därmed en framstående livsstilskapare. Han var känd för att kunna jobba dygnet runt för att ta fram en ide och var den som producerade smink som var till för filmen snarare än scenen.

Det innebar ett helt annat sätt att förhålla sig till ljus och kamerans hårda omdöme. Det var han som låg bakom Valentinos mörkare nyans och därmed troligen en hel del av hans genomslagskraft. Factor införde det som kom att kallas ”Color Harmony” vilket innebar olika fårgtyper för respektive kunder. På så sätt kunde han sälja en hel serie av produkter, puder, läppstift och rouge.

Han var, inte heller dålig på att marknadsföra sin kunskap genom reklamfilmer där han tillsammans med stjärnor som Joan Crawford diskuterade val av färg vilket gav den vanliga människan en skymt av glamouren och hemligheten bakom. Max Factor var inte den enda som sysslade med smink. Elizabeth Arden och Helena Rubenstein skapade samtidigt krämer och andra produkter som har en dominerande ställning på marknaden än idag.

Bland alla dessa sminklegender gömmer sig likaså Jean Patou som bland annat kommer att gå till historien som den som 1927 uppfann sololjan som han kallade Chaldie efter en mörk skönhet.

Patou hade en snirklig väg till framgång, men det var från Art decon han hämtade sin inspiration. Han ville, på samma sätt som Vionnet att tYget skulle kännas lätt och luftigt, något som gjorde honom till en av de första som designade något som kunde likna sportkläder.

Det var trots utmaningarna från England och Nordamerika Paris som gällde och det var hit alla aristokrater från Östeuropa åkte för att träffa jazzmusiker och författare från Amerika. Här diskuterade de franska intellektuella med spanska målare och det var hit arvtagerskor, prinsar och prinsessor kom för att möta alla dessa spännande människor. Ett sådant Paris tog emot Josephine Baker med öppna armar.

Baker ansågs dansa som besatt, vilket också gällde för hennes anhängare och alla de idoler som dittills funnits i staden blev totalt bortsvepta. Hon som redan hade tio års erfarenhet som dansare i Harlem (trots att hon vid den tidpunkten var nitton är), intog Paris 1926 och med henne följde ett mode att raka sig under armarna, sola och stärka sitt hår med äggvita. Hon blev för många kvinnor en förebild och oerhört inflytelserik. När hela världen kom till Paris, och att då vara stadens drottning, var detsamma som att ha världen i sin hand.

I Barbara Summets Skin Deep Inside the World of Black Fashion Models beskriver hon Baker som de,svarta modellernas förebild. Baker kunde som ett tecken i tiden själv vara med när hela världen kunde se hur de svarta modellerna tog det slutliga steget mot erkännande i samband med den berömda visningen vid Versailles 1973. Efter visningen där de amerikanska modehusen visade sina kläder med hjälp av endast svarta modeller stod en 67 år gammal Baker, som samma år haft en stroke, och sjöng på scenen. Efter detta framträdande hade hon litet mer än ett år kvar att leva. Tillsammans med Baker var förutom Valentino Bow, Gloria Swanson, Palo Negri och Greta Garbo de stora stjärnorna.

Gabrielle Chanel tillverkade vid denna tid baddräkter som såldes i en butik på franska Rivieran. På strandpromenaden i Cannes hade hon, Molyneux och Lanvin öppnat butiker för att locka dit de semestrande societetsdamerna. Men inom bara några år skulle hela världen veta vem denna begåvade kvinna var.

1916 deklarerade amerikanska Vouge att Chanels enkla och diskreta plagg var chic och det är i mångt och mycket hennes siluett som kom att personifiera 20-talet. Chanel har sedan tiden på den franska sydkusten skapat en hel rad odödliga plagg och hennes lilla svarta från 1926 har till och med beskrivits som modets Ford.

Men lika inflytelserik är hennes stora vita. 1931 kom denna skapelse från hennes modehus och den blev för alltid Hollywoods favorit. Den har nämligen något som ”drömfabriken” alltid eftersträvar, nämligen glamour. Efter Chanel och Vionnet har Rouff, Lelong, Dior, Versace och en rad andra skapat sin version av denna anslående skapelse.

Hon var och är fortfarande ett fascinerande människoöde och hennes egna smäckra och eleganta uppengarelse gjorde bäst reklam för hennes plagg. Chanel kommer att bli ihågkommen som en av de främsta i designbranschen under 1900-talet inte minst för att hon började med att göra det traditionellt manliga tillgängligt för kvinnor. Hon hade dock sidor som var mindre trevliga, som det faktum., att hon var rasist, homofob, hade nazistsympatier och var känd för sin fruktansvärda otrevlighet.

Är mindre mer? En titt på 30-talets modetrender

mars 27th, 2013 by sarasskor

1930-TALET INLEDDES MED BÖRSKRASCHEN, men det var inte alla som förlorade sina förmögenheter. Tvärt om kom mångas olycka att utgöra början på andras lycka.

Men mode var bara en av alla saker som intresserade människor vid denna tid. Sport och motor blev allt större och skidorter som Sun Valley öppnade i Nordamerika. I Europa var Tyrolen så populärt att det till och med avspeglade sig i kläderna. Funkisen slog igenom och uttrycket ”less is more” är detta årtiondes ledord. Le Corbusier, Aalto, Markelius, van der Rohde ritade och byggde sina berömda byggnader och många kläddesigners levde i samma tidsanda där kroppens funktion uppmärksammades mer än någonsin.

Borta var de krinoliner och korsetter som skulle skapa olika linjer och siluetter. Istället var det ”naturliga” större än någonsin vilket ledde fram till nyheter som shortsmode. Eftersom man bar mindre och mindre kläder kom bantning och hälsohem att bli en trend som jetsetmänniskorna praktiserade i en önskan att erhålla en kropp som skulle kunna bära upp de allt mer sofistikerade fritidsplagg som kom ut på marknaden. Konstisbanor, fäktning, cykling och vattenpolo var nyheter som många provade. Till detta bar man vida långbyxor och toppar med bar rygg, vidbrättade hattar och espadriller som var modeskaparnas svar på allmogeplagg.

Kvinnor gjorde allt möjligt för att uppnå tidens ideal. Det ansågs fortfarande obligatoriskt med en vacker solbränna och därmed var Sydfrankrike lika populärt som förr. Nivea utvecklade krämer för ändamålet och Ambre Solarie blev en oerhört populär sololja.

På kvällen gick man på cocktailparty, ett mode som inte bara skapade mängder med nya spännande drinkar utan även förändrade kläderna. Eftersom man inte åt, utan stod upp eller minglade var det möjligt att ha litet mer urringat och hattarna blev likaså litet roligare. Vissa barer bytte till och med namn från att ha varit bar till cocktaillounge.

Detta var det årtionde då flyget på allvar visade vägen mot framtiden. Det var de berömda långflygningarnas tidevarv med idoler som Charles Lindbergh, Amy Johnsson och inte minst Emelia Erhart som klädde sig androgynt och blev en modeikon för medvetna kvinnor. Hennes inflytande fick många att klä sig i byxor, såväl för sport- som fritidsbruk. Förutom Erhart klädde sig Katherine Hepburn gärna i byxor och kom därigenom att lägga grunden till det vi idag kallar sportswearmodet.

Den enkla och mer raka stilen som var 20-talet blev rundare på 30-talet. Kläderna föll i böljande veck intill kroppen och såg nästan ut att nudda huden för att framhäva figuren. Ryggen var djupt urringad och krävde att kvinnorna tog av sin behå, vilket blev ett problem för kvinnor med större byst. Den bara ryggen kom som ett svar på den moralism som kommit i och med Hollywoods allt större inflytande på klädmodet. I filmen ville man nämligen inte visa för mycket bröst så istället framhävdes ryggen. Sängkammarscener var känsliga och skådespelarna var tvungna att ha på sig pyjamas vilket paradoxalt nog ledde fram till att just popularisera detta plagg för fest och natt.

Kurvor var åter inne, midjan var markerad och tyget smet åt kring höft och stuss. Korsetten kom återigen att bli idealisk eftersom detta inte gav det tunna och fallande tyget några linjer eller veck; men den korsett som kom att göra comeback var betydligt mer lättburen och elastisk än sin föregångare. För att justera formerna kom möjligheten att fylla kuporna samtidigt med bygelbehån. Det fanns till och med formpressade inlägg och det var på 30-talet som olika storlekar infördes.

Converse med klackar – vad säger man?

mars 17th, 2013 by sarasskor

Då bryter vi av i flödet med intressanta och djuplodande  modeanalyser och bara rakt upp en ner titta på en MYCKET viktig nutida modehändelse.

Converse med klackar.

Och då talar vi inte om unika design converse, tillgängliga i ett par ex över hela världen, utan om converse skor med klackar som ingår i det vanliga sortimentet.

Det ska erkännas att jag fortfarande bara sett dem på bild. Men givetvis la jag in en beställning igår, och inväntar nu ett par Chuck Taylor All Stars, Vita Hi Ness .

Jag återkommer med rapport.

Om kvinnan, modehistoria och anomalier

mars 16th, 2013 by sarasskor

I nästan allt som skrivs om mode och speciellt modehistoria finns ett tydligt intresse för kvinnan. Det är kvinnors kläder som diskuteras, beundras och analyseras. James Layer, en psykoanalytiker som skrev om modets psykologi tyckte detta var märkvärdigt.

Han ställde sig frågan om det biologiska och människans förhållande till andra djur. Hos de flesta djurarter är det nämligen mannen som gör sig stor, fixar sig och har den mest iögonfallande dräkten. Men hos människan förefaller det vara tvärt om. Layer skriver att kvinnor bär kläder i förhållande till männen som bär uniformer. Om Layer menar att vi feletiketterat könet låter jag vara osagt, men kläder kan alltså användas för att på olika sätt skapa identiteter och inte minst könstillhörighet.

(Att mode kopplas till kvinnan är en av orsakerna till att detta är ett ämne som vetenskapen hållit sig borta från. Hon skriver att klädmode uppfattats som något typiskt för kvinnor och deras utseende. Den typiske vetenskaparen har i stor utsträckning varit en man och således har forskningen intresserat sig för andra saker. Så har det emellertid inte alltid varit utan man kan till och med hävda att industrialiseringen och det moderna var ett undantag när det gällde mäns intresse (eller icke-intresse) för mode.

I tidigare samhällen var hovet eller aristokratin synnerligen intresserat av kläder och utseende, oberoende av kön. Den moderna mannen i kostym, den man som definierade sig genom sitt arbete och inte genom symbolik är nästan en historisk anomali, en man som också håller på att försvinna. Vi ser ett allt större intresse för utseende och kläder även hos män vilket sannolikt leder till ett ökat intresse för kläder även för vetenskapen.

Det är svårt att studera mode. Det har inget konkret innehåll och det är ständigt under förändring. Hon glömmer dock bort ett av det allra mest uppenbara fakta som varje student tänker på under sin studietid. Klädmode är helt enkelt inget som intresserat de professorer som haft ledande positioner på de traditionella universiteten, vare sig i Sverige eller i något annat land. Den som vistats i de högre lärosätenas lokaler under en längre tid kan konstatera att så är fallet genom att som France eller Reartus ”läsa” dessa personers olika klädkombinationer och därigenom komma fram till att det knappast är universitetsanställda som driver klädmodet framåt.

Det kan till och med ses som ytligt att intressera sig för sitt utseende i en sådan miljö. Här närmar vi oss den idealtypiska bilden av en intellektuell vilket skulle kunna vara en person som i manchesterbyxor och kofta hjälpligt kammat ner ett bångstyrigt hår. I Simone de Beauvoirs satiriska beskrivning av Jean Paul Sartre och några andra berömda personligheter i Mandarinerna beskriver hon ett allt för stort intresse för sitt utseende som ”tillgjort”.

På senare år har dock vetenskapen i något större utsträckning än tidigare intresserat sig för detta fenomen, inte minst för att det segment som sysslar med kläder och mode omsätter väldigt mycket pengar; något som intresserat investmentbolag som i sin tur intresserat ekonomer och på så sätt håller mode på att bli ett legitimt studieobjekt.

Om vi sammanfattar kan vi säga att mode bland annat handlar om konstant förändring, om social status, identitet, konsumtion, ekonomi, tid, kön, språk och det sociala. Fred Davis skriver vidare att modet hela tiden tycks röra sig kring ungdom i förhållande till ålderdom, maskulinitet till feminitet, androgynitet till originalitet, inkludering till exkludering, arbete och lek, familjeliv och världslighet, avslöjande och döljande, frihet och behärskning och anpassning i förhållande till uppror.

Föreläsaren i modevetenskap Caroline Evans menar att man kan dela upp modet efter kategorier som historia, oförglömlighet, spektakel, illusorisk, glamour, grymhet, dödlighet, avskiljande, trauma,
förfall, utforskande och modernitet.

Mode är med andra ord mångtydigt och långt ifrån glasklart. Tvärt om svärgripbart. Emellertid har denna mångtydighet legat till grund för urvalet av teoretiker och teoretiska bidrag i denna bok. Jag har försökt att i möjligaste mån välja sådana teorier som på olika sätt speglar tankar kring språk, system, identitet, kön, förändrig, smak, praktik, diskurs, konsumtion, dekonstruktion, retorik och perforrnativitet. För att dessa teoretiska bidrag skall bli begripliga i förhållande till klädmode så väljer jag att inleda denna bok med en genomgång av några för modet avgörande personligheter och händelser.

Mode och film påverkar varandra

februari 25th, 2013 by sarasskor

Det som mer än något annat kommit att modet är filmen. Det är här som grunden till dagens retuschering tog form när den nya berättarstilen med hjälp av klippning och montage kunde förändra både tid, rum och vinkel.

1912 gick fem miljoner amerikaner på bio varje dag och det var vid denna tid Charlie Chaplin skapade sin och för den tiden så speciella kultfigur med käpp, plommonstop och frack. Modetidskriften Vouge, som fram till nu endast funnits i Nordamerika fick en egen utgåva i England och de ansikten som i första hand prydde modetidningarnas omslag stavades Gloria Swanson och Mary Pickford.

Den senare var gift med en annan av denna tids stora förebilder, nämligen Douglas Fairbanks som förändrade det manliga idealet för all framtid.

Modetidskriften Vouge startade som veckotidning i New York 1892 och var till att börja med en skvallertidning. Som ett supplement bifogades pappersmönster på franska coutureplagg vilket var det läsarna egentligen ville åt. 1909 köpte den unge juristen Conte Nast tidningen (när den hotandes av konkurs) och istället för skvaller skulle tidningen ägna sig åt exklusivitet, lyx och hög kvalitet.

Edna Woodham Chase anställdes som chefredaktör och hon lyckades förvandla tidningen till ett glassigt månadsmagasin. Flera av de chefredaktörer som arbetat för Vouge är nästan lika kända som tidskiften. Den kanske mest legendariska var Diana Wreeland som från 1963 till 1971 myntade Vouges motto: ”vi skall ge dem vad de inte visste att de ville ha”, ett uttryck som vi idag snarast kopplar till public service.

Från 80-talet är det en minst lika omtalad chefredaktör som basar för Vouge, den nästan mytiska Anna Vintour som på senare år stått som förebild för -både filmer och biografier som säger sig beskriva hennes liv.

Såväl Front Row och Djävulen bär Prada sägs porträttera denna excentriska engelska. Den senare boken har också filmatiserats med Meryl Streep i huvudrollen.

Före kriget var modeskapare inne på det för tiden exotiska. Poiret, eller ”Paschan av Paris”, inspirerandes av den ryska balletten och skapade kläder som fullkomligt exploderade av färger och mönster. Timglasmidjan försvann och flyttades upp under bysten för att skapa en ny empirlook.

Klänningarna blev kortare och släpet försvann. En rak kjol med en detalj i centrum blev det mest utmärkande draget. Den tidigare trista färgsättningen under det viktorianska modet ersattes av färg. Nu kom guld eller rött att dominera. Konstnärer som Raoul Dufy, illustratörer som Georges Lepape och Paul Iribe anlitades för att skapa nya spännande mönster.

Päls i olika former kom likaså att dominera, något som blivit intressant redan under den edwardianska eran. Pälsen kom till och med att användas i allt från underkläder till sommarklänningar och vid denna tid etablerades en rad pälsvarufirmor i närheten av Oxford Street i London, varav några finns kvar än idag.